Linspinning ur Uppfinningarnas bok
- Avsnittet om Linspinning, skrivet av Gustaf_Sellergren (1855—1929), sid. 423—425 i del 9 av Uppfinningarnas bok (1929). Se även linberedning.
Linspinning. De första spinnmaskinerna avsågo blott bearbetning av bomull. Först i början av 1800-talet blev behovet av spinnmaskiner för andra fiberämnen, till en början lin och sedan ull, mera kännbart. De redan uppfunna maskinerna hade visat sig oanvändbara för de längre, styvare och grövre lintågorna. Engelsmännen Kendev och Porthouse i Darlington erhöllo visserligen patent 1787 på en linspinningsmaskin, men denna vann ingen framgång, lika litet som William Browns eller James Agtons uppfinningar för samma ändamål. Den sistnämnde uppförde ett linspinneri i Kinghorn, vilket dock måste nedläggas. Härav kom det sig, att man ännu långt in på 1800-talet spann lin uteslutande på spinnrock.
Vid denna tid utestängde det s. k. kontinentalsystemet hela den europeiska kontinenten och särskilt Frankrike från den engelska och amerikanska bomullsmarknaden. Kejsar Napoleon I tog då initiativet till införande av en praktiskt användbar linspinningsmaskin genom utfärdande av ett dekret d. 14 maj 1810 med utfästande av en belöning på en million francs åt den som kunde uppfinna en användbar metod jämte maskiner att ersätta handarbetet vid linspinning. Han trodde sig kunna få till stånd en stor linindustri i Frankrike, varigenom ej blott detta land utan även hela kontinenten skulle bliva oberoende av den engelska bomullsmarknaden och Englands överlägsna bomullsindustri. Fransmannen Philippe de Girard (f. 1775) löste det svåra problemet på ett fullt tillfredsställande sätt. Åren 1811—1818 erhöll han flera patent å såväl förberednings- som finspinningsmaskiner, och genom dessa lade han grunden till den än i dag tillämpade metoden för mekanisk linspinning. Enligt hans uppfinningar behandlas de på vanligt sätt beredda lintågorna med hett vatten, varefter de passera genom en eller flera nålsträckar, d. v. s. rörliga nålkammar, anordnade emellan sträckvalsar, varigenom dels tågorna ytterligare findelas, dels korta tågor avskiljas och dels slutligen en jämn bandformig produkt erhålles, vilken direkt kan spinnas på vanlig vingspinn- eller trostelmaskin. Girard gick dock miste om den utlovade belöningen på grund av den för Frankrike olyckliga utgången av kriget. Han fick ej ens skörda äran av uppfinningen. Han måste lämna sitt spinneri i Frankrike och flyttade till Österrike, varest han uppförde ett nytt spinneri, vilket han ledde till 1825. Under hans frånvaro sålde hans tvenne verkmästare uppfinningen till England för 25 000 pund sterling, en på den tiden oerhörd summa för en uppfinning. En ny linindustri uppblomstrade i England på grunden av Girards uppfinning, å vilken för övrigt en engelsman erhöll patent. Visserligen återinförde franska handelsdepartementet uppfinningen till Frankrike, men vågade ej erkänna Girard såsom uppfinnare för att ej skada de ömtåliga handelsförbindelserna med England. På grund av allmänna opinionen bland fackmännen bröts motståndet och Girard erkändes såsom den verklige uppfinnaren. Girard avled i mycket bekymmersamma ekonomiska omständigheter, ett öde, som drabbade många framstående uppfinnare under maskinernas barndomsperiod vid tiden för de stora industriernas uppkomst.
Maskinspinning av färdigberett och häcklat lin omfattar 4 olika arbetsprocedurer, nämligen framställning av ett band av parallellt ordnade tågor genom förberedningssträckning, utjämnande och förfinande av dessa band genom dubbleringssträckning, förspinning av sträckbanden under svag snodd samt slutligen finspinning till färdigt garn.
Uti sträckmaskinerna sträckes linet emellan 2 par sträckvalsar, vilkas inbördes avstånd måste vara större än tågornas största längd. Totala sträckningen är 26—43-faldig för garn n:r 15—40 vid bearbetning av långt lin och 17—28-faldig för garn n:r 40—80 (kort lin). Emellan dessa valspar arbetar en serie nålkammar med något större hastighet än inmatningsvalsarnas. Dessa nålkammars verksamhet kan sålunda betraktas såsom en fortsatt häckling, i det att de icke blott sammanhålla tågorna emellan de tämligen långt från varandra liggande valsparen utan även verka parallelliserande, förfinande och rengörande av tågorna. I nålsträcken och dess egendomliga arbetssätt ligger den egentliga skillnaden emellan bomulls- och linspinning. Tänker man sig, att de mellan bakre och främre valsparen befintliga tågorna ej hållas av nålkammarna, skulle de med större hastighet gående, längre tågorna draga med sig de närliggande, fullkomligt fria tågorna och åstadkomma en anhopning och stukning av de senare framför det främre valsparet. Nålstängerna äro anordnade på en ändlös duk eller också erhålla de sin fram- och återgående rörelse genom 2 par skruvar, som ligga parallellt med matningsriktningen och i vilkas gängor nålstängernas ändar ingripa (skruvsträck). Stängerna hava sålunda fyrkantrörelse: uppåt, framåt, nedåt och tillbaka. Skruvsträck användes för finare lin. Dubbleringssträckens anordning och arbetssätt likna förberedningssträckens, dock med den skillnad, att flera sträckband samtidigt inmatas mellan 3 matarvalsar, en liggande över och mitt emellan de 2 undre, samt att kammarna hava finare nålar i 3 rader. Totala sträckningen i varje maskin i 12—16-faldig för n:r 80—130 samt 14—20-faldig för lägre nummer. Sträckbanden nedföras i presskannor på vanligt sätt. Denna sträckning upprepas 1 à 2 gånger med allt finare nålar.
Förspirmingen sker med svag snodd i trostel- eller vingspinnmaskiner, försedda med nålsträck för 12—20-faldig sträckning av banden. Slubbobinerna hava konstant höjning och sänkning samt hava ändbrickor, enär garnets styrka medger dessas anbringande.
Man finspinner lin antingen i torrt eller vått tillstånd. Den förra metoden användes för grövre garn, under n:r 50 samt blångarn, den senare för finare garn. Förgarnet genomdränkes med varmt, sällan kallt vatten (75—90° C), som uppmjukar det ännu kvarsittande växtlimmet mellan lincellerna, varigenom en ytterligare sträckning och förfining möjliggöres före snodden. För detta ändamål kunna antingen bobinerna vara helt nedsänkta i vattnet, som uppvärmes med inledd ånga, eller också nedföres garnet i vattnet och får passera genom detsamma före sträckningen. Fuktning kan även åstadkommas genom en filtklädd, i vatten roterande vals eller genom begjutning av första valsparet i sträckverket. Torrspunnet lingarn är grovt, starkt, ulligt och mjukt; våtspunnet däremot finare, rundare, jämnare, men svagare. Det våtspunna garnet måste omedelbart torkas.
Den första spinnmaskin med elektrisk motor för varje spindel infördes 1916 av firman Gruschwitz, Neusalz a. O. Maskinen avsåg våtspinning av lingarn enligt Schneiders vingspinningssystem för bekvämt ombyte av fyllda bobiner.
Finspinningen sker i regel på trostelmaskiner. För våtspinning har man även använt ringspinnmaskiner. Olägenheten med rostbildning å stålringen har man sökt övervinna genom att tillverka ringen av mässing, fosforbrons eller porslin.
Lingarn numreras vanligen enligt engelskt system med numret = antalet pasmor om 300 yard (274.3 m) pr engelskt skålpund. Haspelns omkrets är 2 1/2 yard och en hank = 120 varv.
År 1924 producerades i Sverige 234 deciton lin- och hampgarn till ett värde av 8.2 mill. kr. samt 186 deciton lin- och hampvävnader till ett värde av 13 mill. kr. Importen av lingarn och linnevävnader har alltmera ökats, från 8 530 deciton år 1900 och 12 580 deciton år 1913 till 14 500 deciton 1924. Sistnämnda år voro 17 485 st. spindlar i arbete inom Vàra linspinnerier.
Kottonisering av basttågor eller deras fullständiga sönderdelning till enkla celler genom kokning i lämpliga kemikalier, vanligen sodalut, har sedan lång tid tillbaka med växlande framgång praktiserats med andra fiberväxter än lin, såsom rami, nässla, espartogräs, jute m. fl. Försök med lin hava dock i allmänhet snart övergivits. I ena fallet gäller det att spinna tågor av i medeltal 100—300 mm:s längd samt av växlande grovlek, i andra fallet åter att spinna en bomullsliknande massa, bestående av c:a 10—50 à 60 mm långa fibrer. Härvid ger erfarenheten bland annat vid handen, att ett garn, spunnet av långa tågor, blir starkare än ett garn, spunnet av korta, isolerade fibrer, samt att man av mycket fina tågor kan spinna ett väsentligt finare garn än av korta, om än aldrig sà fina fibrer, såsom finaste bomull. Exempelvis kan av fina lintågor spinnas ett garn av ända till n:r 1500 engl. numr., motsvarande n:r 907 m (d. v. s. 907 m pr gr), representerande finaste, belgiska handspunna garn till trådspetsar av högsta kvalitet. Finaste bomullsgarn i handeln har n:r 300 engl. numrering, motsvarande n:r 840 engl. numr. hos linet. Dock hava bomullsgarner spunnits ända till n:r 500 à 700, såsom konstprodukter. — I detta sammanhang kan nämnas att i norra Frankrike spunnits lingarn, av vilket 1 kg haft en längd av 177.5 geogr. mil eller motsvarande n:r 2180 engl. numrering. Sådant garn har givetvis blott kuriositetsintresse. Finaste garn, spunnet för hand i Norrland under premieringstiden, var n:r 300 engl. numr. (c:a 180 m pr gr). Försök hava emellertid visat, att man av kottoniserade linblånor, efter fiberns behandling i kammaskin, kan spinna garn upp till n:r 30—40 engl., men utan kamning knappast finare än n:r 16—18 engl. Styrkan hos garn, spunnet av kammat, långfibrigt, kottoniserat blånmaterial till finare nummer, motsvarade ungefär bomullens, men uppnådde ej vanligt våtspunnet lingarns styrka. Man arbetar emellertid alltjämt med lösningen av detta problem, och helt nyligen lär man vid Dresdens textila forskningsinstitut hava utexperimenterat en metod för spinning av kottoniserat lin. Råvaran underkastas ingen mekanisk behandling och utsättes ej för hög temp. eller högt tryck. Såsom dock var att vänta, är metoden huvudsakligen lämplig för spinning av grövre garner, till n:r 12. För finare garn tillsättes bomull.